Detta har hänt
Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius, 62 år, lämnar sin post efter sex år som myndighetschef. Han beskriver att arbetet har skett i motvind under en period med hög kriminalitet och otrygghet i samhället. Enligt Arrhenius har den politiska lösningen till stor del bestått i att kollektivt peka ut och skuldbelägga vissa grupper med negativa egenskaper. Han menar att tonen i den politiska debatten ibland legat nära en klassisk rasism. Denna retorik löser inga problem utan får i stället motsatt verkan, slår Arrhenius fast.
Vår analys
När chefen för statens egen diskrimineringsmyndighet slår larm om att politiken närmar sig klassisk rasism borde larmklockorna dåna i regeringskansliet. I stället lär hans ord mötas av tystnad eller bortviftande. Det har blivit en bekväm vana för etablerade politiker att peka ut nya svenskar som orsaken till samhällets alla sprickor. Att skylla på en hel grupp kräver varken budget, reformer eller hårt arbete.
Det är inte nya svenskar som bär ansvaret för decennier av nedskärningar i skolan, en havererad bostadspolitik eller bristande resurser till polisen. Ändå är det nya svenskar som får betala priset när politiker tävlar om vem som kan låta hårdast. Vinsten hamnar hos de partier som vill flytta fokus från sina egna misslyckanden och plocka enkla röster på rädsla.
Frågan måste vändas om. Vad kostar den här politiska strategin Sverige? Den skapar misstro, splittrar arbetsplatser och gör att medborgare som varje dag bygger landet känner sig ovälkomna. När statens främsta granskare av likabehandling konstaterar att politiken förvärrar problemen är det inte myndigheten det är fel på. Det är makten som har tappat kompassen.
Förklarat
Diskrimineringsombudsmannen (DO) är en statlig myndighet som ska se till att diskrimineringslagen följs och att ingen behandlas sämre på grund av kön, ursprung, religion eller funktionsnedsättning.
Kommentarer (0)