Vad vi faktiskt vet
Skalar man bort rubrikerna är fakta få. Mohamed Abdukardir Ali, född 1996, valdes in i riksdagen för Dalarna 2026 via personröster från nionde plats på Vänsterpartiets lista. En anmälan inkom till Åklagarmyndigheten den 1 september, lades först ner i brist på bevis och återupptogs när nya uppgifter inkom. Ali förnekar inblandning, och enligt åklagaren var ingen delgiven misstanke om brott i september 2026.
Om anklagelserna om förkryssade valsedlar och köpta röster visar sig stämma är det allvarligt, och varje val måste vara fritt från otillbörlig påverkan. Det råder det ingen tvekan om. Vad det däremot råder delade meningar om är varför just detta fall, framför alla andra, blev en nationell skandal innan något åtal ens väckts.
Samma handling, två domar
När en kristdemokrat i Växjö delade ut förkryssade valsedlar kallades det ett pinsamt misstag. När kristdemokratiska, centerpartistiska eller moderata politiker har gjort liknande saker hanterades det som en blunder, inte ett hot mot demokratin. Nu behandlas samma påstådda förfarande, kopplat till ett svensk-somaliskt namn, som ett angrepp på nationen.
Lagen pekar åt samma håll. Etablerad praxis gör gällande att förkryssade valsedlar inte bryter mot vallagen så länge de inte är maskintryckta med krysset; en handkryssad valsedel har inte ansetts olaglig. Röstköp vore ett brott av en helt annan kaliber, vilket är precis varför det måste bedömas utifrån bevis, inte utifrån vem kandidaten är.
Dubbelmoralen sträcker sig även till karaktär. Ebba Busch har haft skulder hos Kronofogden och har erkänt grovt förtal, men har ändå suttit som vice statsminister, och Jimmie Åkesson bjöd in gängledare till sitt bröllop och betraktas fortfarande av många som en framtida statsminister. För gamla svenska politiker är skulder och tvivelaktiga bekantskaper privata motgångar. För en svensk-somalisk politiker blir de bevis på ett mönster.
Vem skyllde på vem: ett narrativ som väntade på ett ansikte
Borlängefallet landade i en berättelse som den nationalkonservativa högern hade drivit sedan valnatten: att nya svenskar stal valet.
Sverigedemokraten Tobias Andersson skrev på X under valnatten att om hans sida förlorade, berodde det på att Sverige hade beviljat över 200 000 medborgarskap till personer som sedan röstade på vänstern. Den moderata riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm sade till The Spectator att Sveriges demografi avgjorde valet. Kent Ekeroth (SD) använde en intervju i P4 Dalarna för att peka ut nyligen naturaliserade medborgare som orsaken till sitt partis förluster. Sedan valet har Sverigedemokraterna och Moderaterna försökt framställa det som att "invandrare" stal det.
Den röda tråden är att nya svenskar som utövar sin rösträtt i sig är problemet — en konspiratorisk bild där vänstern vallade "röstboskap" i marginaliserade områden, och Tidöpartiernas nederlag var varje ny svensks fel, trots att en ny svensk röst väger exakt lika tungt som en gammal svensk.
Ali passar perfekt in i den här historien: somalier, med ett brett svensk-somaliskt nätverk, nyligen naturaliserad och invald. Han var inte narrativets ursprung. Han var ansiktet det hade väntat på.
Platsen spelar också roll. Dalarna, inte minst Ludvika och Borlänge, har i flera år varit ett fäste för svensk nynazism. En misstanke riktad mot svensk-somaliska väljare där landar inte på neutral mark.
Hur misstankar fabricerades
För det första behandlades hans framgång som ett bevis i sig. Men flera hundra personröster, även om det är mycket, är knappast osannolikt i ett län med över 200 000 röstberättigade. Vänsterpartiet växte med 15 procent lokalt medan Socialdemokraterna backade. Ungefär en tredjedel av invånarna i Borlänges stadsdel Tjärna ängar har somaliska rötter, liksom kandidaten — och han är ett välkänt ansikte där. När DN skickade en reporter till Tjärna allé visste alla de talade med vem han var. Partikollegor på andra håll kallade honom en doldis; det säger mer om dem än om honom.
För det andra omtolkades ett vanligt demokratiskt beteende i etniska termer. Den högerextrema pressen påstod att han hade skickats till riksdagen genom somaliska klanröster. En kritiker som citerades av TV4 undrade om han var betydligt mer känd i ”etniska” kretsar med en egen agenda. När äldre svenska väljare i en småstad stöder ett lokalt namn de känner igen kallas det gräsrotsdemokrati. När svensksomaliska väljare gör detsamma blir det en klanoperation.
Vad personvalet är till för
Sverige har personröster för att väljarna, inte bara partiorganisationerna, ska ha något att säga till om. Kandidater längre ner på listan har röstats in förr och kommer att röstas in igen. Och är det verkligen värre för ett parti att sätta någon med ett enormt förtroende på hemorten på listan än för andra partier att rekrytera kändisar utan några som helst meriter från civilsamhället eller politiken?
Systemet fungerade precis som det var tänkt. Ett lokalsamhälle valde sin representant framför partiets föredragna ordning. Upprördheten handlar inte om systemet. Den handlar om vem som använde det.
Normalisering: från marginalen till mittfåran
Faran ligger mindre i högerextrema webbplatser än i hur deras inramning nu letar sig in i etablerade partier och nyhetsredaktioner. Marken bereddes långt tidigare. Magdalena Andersson talade före förra valet om att Sverige inte ska ha några ”Somalitowns”, vilket förståeligt nog inte togs väl emot i Tjärna ängar. När en socialdemokratisk ledare pekar ut en etnisk grupp som ett problem blir det lättare för alla andra att betrakta den gruppens röster som misstänkta.
Den tidigare vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati anser att Ali är måltavla på grund av sin invandrarbakgrund och misstron mot den somaliska minoriteten — samtidigt som han accepterar att det som har hänt måste utredas, skilt från drevmentaliteten. Det är rätt inställning.
Partiet som blinkade
Vänsterpartiet meddelade att Ali tar en timeout och inte kommer att tjänstgöra från mandatperiodens början. Ett parti som säger sig stå upp mot rasism petade sin enda svensksomaliska nykomling i riksdagen med hänvisning till en återupptagen utredning utan någon namngiven misstänkt. Frågor om kandidatgranskning är rimliga, men misslyckad granskning är partiets ansvar, inte grund för att ställa en folkvald representant åt sidan innan några anklagelser formulerats.
Slutsats
Valfusk måste utredas, oavsett vem som är inblandad. Men rättsstaten innebär att misstankar följer på bevis, inte på etnicitet. I Borlänge var ordningen den omvända: först ursprunget, sedan insinuationerna, därefter rubrikerna, och först långt efteråt kom fakta.
Det som normaliseras är idén att nya svenskars demokratiska deltagande i sig är misstänkt — att när svensk-somaliska medborgare organiserar sig, röstar och vinner så måste något ha gått fel. Om det synsättet accepteras kommer skadan att drabba varje ny svensk som tror att deras röst räknas lika mycket som alla andras.
Comments (0)