Jag kom till Sverige 1997 för att arbeta på ett kryssningsfartyg på Östersjön, och fartyg lär dig en sak om fasader: ny färg döljer rost bara fram till den första stormen.
Stormen kom den 13 september. I Aftonbladet hävdar Jan Scherman att SD förlorade mer än röster. För första gången sedan de öppet nazistrotade dagarna i slutet av 1980-talet, skriver han, tappade partiet sin demokratiska mask genom att ifrågasätta om varje medborgares röst borde räknas.
Hans bevis börjar med Jimmie Åkesson i SVT:s slutdebatt, som varnade för att muslimsk invandring skulle kunna avgöra ett svenskt val, följt av ”Sug på den” – chew on that. Jag har sugit på den. Det smakar 1918.
För Scherman har gjort sin läxa. När kvinnor krävde rösträtt varnade högerledaren Ernst Trygger för att fördubbla väljarkåren med människor som saknade politisk erfarenhet, och den tidigare statsministern Arvid Lindman ansåg att kvinnor var för känslostyrda för beslut. Då var den farliga väljaren den gamla svenska kvinnan. I dag är det den nya svensken: svensksomalier, svensksyrier, svenskpakistanier och, ja, svenskkashmirier. Samma predikan, ny församling.
Sedan stämde kören in. Kent Ekeroth kallade nya medborgare för röstboskap och valet för stulet. Som före detta facklig förtroendevald har jag blivit kallad mycket av ledningen; boskap är något nytt. Boskap får åtminstone träffa en veterinär.
SD:s chefsideolog Mattias Karlsson tyckte att oppositionens 97,6 procent i Rosengård var ”nordkoreanskt”, och den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm sa att Saddam Hussein skulle bli avundsjuk. Märkligt. I de rikaste områdena röstar omkring åtta av tio på Tidöpartierna, och ingen kallar Danderyd för en diktatur. När gamla svenskar röstar likadant kallas det värderingar. När nya svenskar gör det kallas det vallning.
Den skarpaste ironin sparar Scherman till Liberalerna: Socialdemokraternas partner i kampen för rösträtt 1918, som nu omfamnar partiet som ifrågasätter den. Och Ulf Kristersson, noterar han, har inte sagt ett enda ord.
Nu till rättvisan, för en krönika utan den är bara en pamflett. Ingen av dessa politiker har formellt föreslagit att ta ifrån medborgare rösträtten. SD skulle säga att de kritiserar islamism och medborgarskapspolitik, inte rösträtt, och Schermans slutsats är hans egen tolkning, i en tydligt märkt opinionstext. Men när en partiledare pekar ut vissa medborgares röster som ett problem före rösträkningen, och hans kollegor kallar resultatet stulet efteråt, är steget till den slutsatsen inte långt.
Den verkliga skandalen ligger någon annanstans. I de mest välbärgade områdena röstar nästan alla; i de mest utsatta gör knappt hälften det. Problemet är inte att förorten röstade. Det är att hälften inte gjorde det.
På fartyget tillfrågades de som skurade däck aldrig om kursen. Vi organiserade oss tills vi blev det. Gamla svenskar vann den striden 1921. Nya svenskar ärvde den, tillsammans med skatterna. Man kan inte bara älska demokratin när passagerarlistan passar en.
Talat Bhat är en svensk-kashmirisk filmskapare, tidigare sjöman och före detta facklig företrädare för invandrade arbetare på M/S Baltic Star.
Comments (0)